den

Ordet “den” är ett av de mest fundamentala orden i det svenska språket. Det tillhör gruppen pronomen och artiklar och är nödvändigt för att skapa flyt i språket. Dess huvudsakliga funktion är att referera tillbaka till ett substantiv som redan har nämnts, förutsatt att det substantivet har utrum-genus (så kallade en-ord, som 'en bil' eller 'en skola').

Det finns tre primära sätt att använda “den”. För det första som ett personligt pronomen i tredje person singular för ting och djur (t.ex. “Var är boken? Den är här”). För det andra fungerar det som en fristående bestämd artikel när ett substantiv beskrivs av ett adjektiv. På svenska säger vi inte bara “röda bilen” utan “den röda bilen”. För det tredje används det som ett demonstrativt pronomen för att peka ut något specifikt, ofta betonat eller tillsammans med orden “här” eller “där” (t.ex. “Jag vill ha den här boken”).

Ordet förekommer i nästan varje svensk mening, oavsett om det är i informellt talspråk eller formell skrift. Det används för att undvika upprepning av substantiv och för att precisera vilket föremål man talar om. I talspråk kombineras det ofta med gester när man pekar på föremål.

Den viktigaste skillnaden är mellan “den” och “det”. Valet styrs helt av substantivets genus. Om ordet är ett en-ord (utrum) används “den”, och om det är ett ett-ord (neutrum) används “det”. Till skillnad från “denna”, som ofta uppfattas som mer formellt eller specifikt pekar på något nära talaren, är “den” det neutrala standardvalet i de flesta situationer.