stol

Ordet 'stol' är ett av de mest fundamentala substantiven i det svenska språket. Det tillhör kategorin utrum (en-ord) och betecknar en möbel som är konstruerad för att en person ska kunna sitta ner. En typisk stol består av en sittyta, ett ryggstöd och oftast fyra ben. Det är ett av de första orden som nybörjare i svenska lär sig eftersom det är så vanligt förekommande i vardagen.

'Stol' böjs enligt den andra deklinationen för en-ord: en stol, stolen (bestämd form ental), stolar (obestämd form flertal) och stolarna (bestämd form flertal). Det är mycket vanligt att bilda sammansatta ord med 'stol' som efterled för att specificera användningsområdet. Exempel på detta är kontorsstol, köksstol, gungstol och barnstol. Genom att lägga till ett beskrivande ord framför får man snabbt en mer precis bild av vilken typ av möbel det rör sig om.

I hemmet hittar vi stolar i nästan varje rum, från matsalen till arbetsrummet. I offentliga miljöer som skolor, väntrum och biografer är stolen en oumbärlig del av inredningen. Utöver den rent fysiska betydelsen används ordet även metaforiskt. Inom politiken pratar man om att 'ha en stol' i riksdagen eller i en styrelse, vilket betyder att man har ett mandat eller en röstberättigad plats. Ett känt kulturellt exempel är Svenska Akademien, som består av 'de aderton' (de arton) som var och en innehar en numrerad stol på livstid.

Det är viktigt att skilja 'stol' från andra sittmöbler. En 'pall' saknar ryggstöd och är oftast enklare i sin konstruktion. En 'fåtölj' är en mer bekväm, ofta stoppad stol med armstöd, avsedd för avkoppling snarare än arbete eller måltider. En 'soffa' är en sittmöbel för flera personer. Slutligen har vi 'bänk', som också är för flera personer men oftast hårdare och enklare än en soffa. Att förstå dessa nyanser hjälper talaren att vara mer precis i sitt ordval.