inte

Ordet 'inte' är det primära negationsadverbet i det svenska språket. Dess huvudsakliga funktion är att ändra betydelsen av en sats från positiv till negativ. Det motsvarar engelskans 'not' och är ett av de första orden som studenter lär sig på A1-nivå eftersom det är nödvändigt för att kunna kommunicera grundläggande behov och åsikter.

Placeringen av 'inte' är central i svensk grammatik och styrs av ordföljdsregler. I en vanlig huvudsats placeras 'inte' direkt efter det finita verbet (det första verbet i meningen). Exempel: 'Jag äter inte'. Om meningen innehåller ett hjälpverb hamnar 'inte' mellan hjälpverbet och huvudverbet: 'Jag kan inte äta'. En viktig regel för mer avancerade elever är den så kallade BIFF-regeln (I Bisats står Inte Före det Finita verbet). Exempel: 'Han säger att han inte kommer'.

'Inte' används i alla typer av kommunikation, från informellt tal till akademisk text. Det nekar inte bara verb utan även adjektiv ('inte snäll') och andra adverb ('inte ofta'). Det används också i frågor för att söka bekräftelse, till exempel 'Är det inte kallt ute?'.

'Inte' skiljer sig från 'ingen' och 'inget'. Medan 'inte' nekar själva handlingen eller egenskapen, används 'ingen/inget' för att neka ett substantiv (mängd eller existens). Till exempel betyder 'Jag äter inte' att jag inte utför handlingen, medan 'Jag äter ingen mat' fokuserar på att det inte finns någon mat som äts. Det finns även mer formella varianter som 'ej' och 'icke', men dessa används sällan i vardagligt tal utan förekommer främst på skyltar, i juridiska texter eller i fasta uttryck.