du

Pronomenet “du” är ett av de mest grundläggande orden i det svenska språket. Det används för att tilltala en enskild person (singular). Till skillnad från många andra språk, som tyska eller franska, har svenskan nästan helt övergivit distinktionen mellan formellt och informellt tilltal i singular. Detta gör “du” till det säkra och korrekta valet i nästan alla sociala situationer.

“Du” används uteslutande som subjektsform. Det betyder att det är den person som utför handlingen i meningen. När personen istället tar emot en handling (objektsform), ändras ordet till “dig”. Exempel: “Du ser mig” (subjekt) jämfört med “Jag ser dig” (objekt). De possessiva formerna som hör till “du” är “din”, “ditt” och “dina”, vilka väljs baserat på det efterföljande substantivets genus och antal.

I dagens Sverige används “du” överallt. Du använder det när du pratar med din chef, din lärare, en läkare eller en främling på gatan. Det anses inte oartigt; tvärtom anses det främja jämlikhet och öppenhet. Det enda undantaget där man kan vara mer försiktig är vid tilltal av kungafamiljen, där titlar fortfarande används.

Den viktigaste jämförelsen är med “ni”. Historiskt användes “ni” som ett formellt tilltal till en person, men efter den så kallade “du-reformen” på 1960-talet blev “du” standard. Idag används “ni” främst när man talar till flera personer (plural). Att använda “ni” till en äldre person kan ibland uppfattas som att man skapar distans snarare än att visa respekt, även om vissa yngre i serviceyrken har börjat använda det igen som en form av artighet.